Ett mycket deppigt inlägg..
Hej,
För lite drygt ett år sedan blev jag sjukskriven på heltid. Var hemma nästan ett år för att "ta hand" om mig själv och tillåta mig själv att bli frisk. Jag är nu igång med jobb igen, dock inte samma jobb men har ett mycket roligare jobb nu. Jag är kluven, jag vill jobba och leva ett friskt liv men samtidigt är jag så rädd. Idag är ingen bra dag för mig och mina tankar tar snart kol på mig. Jag står med ena foten på rätt sida medan den andra står och vacklar på fel. Just nu lutar allt till att jag bara vill backa bakåt igen och låta tankarna ta över. Jag vet att jag inte får ut någonting utav det men jag känner mig inte tillfreds. Jag hade hoppats på att jag skulle få göra det men så är inte fallet. Jag tror att jag har en lång väg kvar trots att man kanske inte tror det, eller det syns inte längre och det är nog det som jag tycker är så jobbigt. Nu ser jag frisk ut.. Ska man då vara frisk? Därför vill jag ibland bara ta några kliv bakåt och låta mig själv styras av den onda rösten inom mig. Iofs gör jag det fortfarande men kan hantera den bättre nu än förr. Förr tog den över totalt och allt var katastrof.
Jag vet att det är en dålig dag just idag och att andra dagar känns bättre, inte bra men iaf bättre så därför känns det såhär nu. Det är fredag idag och jag vill att det ska vara en bra dag. Blir ju myskväll här hemma men när jag mår som jag mår kan jag inte ta vara på det. Blir bara tyst och innåtvänd mot mig själv. Öppnar knappt munnen och ser allmänt bara nere ut. Det gör inte saken bättre att jag ska behöva ha ont i käften heller, jag önskar att jag slapp det. Men nu är det som det är och det är väl bara att acceptera. Man lever bara en gång och jag måste försöka leva NU. Det är lättare sagt en gjort.
Att ha hamnat i det här träsket önskar jag inte ens min värsta fiende. Ibland, eller väldigt ofta tänker jag på hur mitt liv kommer se ut i framtiden och jag tror aldrig jag kommer bli helt fri. Det är en önskan men den önskan kommer förmodligen aldrig gå i uppfyllelse. Jag ska inte ge upp hoppet, hoppet är ju det sista som lämnar än men jag är tveksam, mycket tveksam.
Hoppas ni får en fin fredagskväll, jag ska försöka stå ut och inte låta tankarna ta över allt för mycket.
Love
För lite drygt ett år sedan blev jag sjukskriven på heltid. Var hemma nästan ett år för att "ta hand" om mig själv och tillåta mig själv att bli frisk. Jag är nu igång med jobb igen, dock inte samma jobb men har ett mycket roligare jobb nu. Jag är kluven, jag vill jobba och leva ett friskt liv men samtidigt är jag så rädd. Idag är ingen bra dag för mig och mina tankar tar snart kol på mig. Jag står med ena foten på rätt sida medan den andra står och vacklar på fel. Just nu lutar allt till att jag bara vill backa bakåt igen och låta tankarna ta över. Jag vet att jag inte får ut någonting utav det men jag känner mig inte tillfreds. Jag hade hoppats på att jag skulle få göra det men så är inte fallet. Jag tror att jag har en lång väg kvar trots att man kanske inte tror det, eller det syns inte längre och det är nog det som jag tycker är så jobbigt. Nu ser jag frisk ut.. Ska man då vara frisk? Därför vill jag ibland bara ta några kliv bakåt och låta mig själv styras av den onda rösten inom mig. Iofs gör jag det fortfarande men kan hantera den bättre nu än förr. Förr tog den över totalt och allt var katastrof.
Jag vet att det är en dålig dag just idag och att andra dagar känns bättre, inte bra men iaf bättre så därför känns det såhär nu. Det är fredag idag och jag vill att det ska vara en bra dag. Blir ju myskväll här hemma men när jag mår som jag mår kan jag inte ta vara på det. Blir bara tyst och innåtvänd mot mig själv. Öppnar knappt munnen och ser allmänt bara nere ut. Det gör inte saken bättre att jag ska behöva ha ont i käften heller, jag önskar att jag slapp det. Men nu är det som det är och det är väl bara att acceptera. Man lever bara en gång och jag måste försöka leva NU. Det är lättare sagt en gjort.
Att ha hamnat i det här träsket önskar jag inte ens min värsta fiende. Ibland, eller väldigt ofta tänker jag på hur mitt liv kommer se ut i framtiden och jag tror aldrig jag kommer bli helt fri. Det är en önskan men den önskan kommer förmodligen aldrig gå i uppfyllelse. Jag ska inte ge upp hoppet, hoppet är ju det sista som lämnar än men jag är tveksam, mycket tveksam.
Hoppas ni får en fin fredagskväll, jag ska försöka stå ut och inte låta tankarna ta över allt för mycket.
Love
Kommentarer
Trackback
